Vi sitter i skuggan utanför ett hus som tillhör en organisation länkad till Ekta Parishad, en rörelse om består av och kämpar för fattiga och landlösas rättigheter i Indien. Det är höst och gruppen jag ingår i har varit på fältbesök i byar där landlösa har ockuperat stora områden mark. Vi har varit hemma hos en familj som byggt upp ett litet jordbruk. Vi har lyssnat på hur de tänker och hur de arbetar, hur de vill leva. Nu är det sen eftermiddag och vi är hemma där vi bor igen. Vi diskuterar något som kallas ”smarta städer”, där ska teknologi binda samman olika delar av en stad och öka effektiviteten på ett sätt som vida överstiger hur det ser ut idag. En modernistisk utvecklingsdröm där teknologin ska skapa flyt och sammanhang. Mina aktivistiska indiska vänner hånar idén, de tycker den är idiotisk. Jag däremot känner mig ganska hemma i den.
Visionen om den smarta staden smälter in i mitt vanliga tänkande om utveckling, och jag förvånas något över deras avståndstagande. De vill absolut inte dit. De vill inte leva i en sådan stad. Jag frågar om deras visioner. Om de inte vill ha denna stad vad vill de ha? Frågan är på sätt och vis retorisk, jag vet att de inte är intresserade av det här utvecklingstänkandet men det är först när de svarar jag äntligen fattar att de verkligen har en radikalt annorlunda idé om vad utveckling är. I deras politiska vision återfinns Gandhis tankar och de utmålar en annan slags värld än en som är präglad av nyliberal global ideologi och praktik. De pekar ut en annan möjlighet, att leva i ett grannskap, nära varandra i byn och med översikt. Visst kan en ha maskiner men de ska vara små och anpassade till sammanhanget. De är öppet kritiska till det samhälle som skapas genom västs idéer, en världsformation som ökat klyftorna till de fattiga, en utveckling som lämnat dem vid sidan av.
Några dagar innan hade jag köpt boken Continuing Relevance of Swadeshi på Gandhi Research Foundation i Jalgaon. Swadeshi, betyder ungefär förvaltarskap, och betecknar Gandhis ekonomiska förståelse och vision. Här diskuteras praktiken som jag såg i vårt fältbesök liksom kritiken mot hur västs kulturella hegemoni präglar länder som Indien. Istället för detta alternativ pekas ett annat håll ut, ett annat mål. Målet är att vara organiserade i grannskap, i det lilla, att inte eftersträva det stora.
Jag frågar mig själv om det går att tänka sig bortom idén om den modernistiska utvecklingen, klarar jag av att göra det? Det kan kanske te sig som en patetisk insikt, men det är först den där kvällen jag börjar inse omfattningen av Ekta Parishadrörelsens arbete. De vill inte bara ha jämlikhet och rättvisa, och en miljövänligare produktion. De vill ha ett helt annat slags samhälle, de uppvisar en annan riktning för global politik. Världen kan byggas och bli till på radikalt annorlunda sätt. Det finns en annan väg att gå för de fattiga i Indien än att ”komma ikapp”, bli urbaniserade och en del av den moderna nyliberala världen. Deras politiska vision, utmanar det så ofta förgivettagna begäret efter modernitet. Deras alternativ må kännas främmande för sådana som mig, sammanlänkade som vi är med det modernistiska projektet, men det bör påminna om att det finns andra politiska möjligheter än dem som vi är djupt nedsänkta i. Det finne en politisk idé som vill något helt annorlunda än globalisering och urbanism.
Lena Martinsson
