Under resan till Pakistan, i samband med ungdomsutbytet hösten 2016, träffade gruppen vid ett tillfälle en advokat som arbetade för att befria skuldslavar genom att ta deras fall till rättegång. Han berättade att kunskap om att lagarna i Pakistan förbjöd slaveri spridit sig till fler och att de som var medvetna om detta i sin tur kunde sprida det vidare till arbetare som var skuldslavar. Tyvärr berättade advokaten om att detta i vissa fall lett till att arbetarna isolerats ytterligare för att de inte skulle få träffa personer som kunde ge dem kännedom om deras rättigheter och att skuldslaveri inte var tillåtet.
Det finns fortfarande många människor som är analfabeter, i Pakistan och andra delar av världen och de blir därigenom enklare offer när de inte kan läsa kontrakt eller villkor för lån som landlords och fabriksägare och andra får dem att skriva på. Att inte äga ett språk som fungerar för att göra sin röst hörd eller vara medveten om vilka rättigheter som gäller ingår i förtrycket och skuldslaveri. I tidskriften Omvärlden, i januari 2017, i samband med att de uppmärksammade BLLF´s arbete mot slaveriet tar de i samma artikel upp tv-serien Rötter och beskriver hur huvudpersonen KuntaKinte tvingas att anta det engelskklingande namnet Toby. Genom historien finns det många exempel på hur de som har makten tar ifrån människor deras namn och rätten till sitt språk, sitt modersmål och därigenom möjligheten att få utbildning. På många sätt har vi i Sverige en unik situation eftersom vi både haft en allmän skola länge men också haft få grupper som inte talat det nationella språket. Samtidigt behöver vi inte gå längre än till samerna i Skandinavien för att få exempel på hur de inte har haft rätten till sitt språk. 1877 bestämdes det att all skolgång för samerna i Sverige skulle ske på svenska, något senare inrättades så kallade nomadskolor som hade tydliga regler om att samebarnen endast skulle lära sig vissa grundläggande kunskaper, det var uttryckligen utsagt att dessa barn inte skulle få för mycket kunskaper. Fortfarande har utbildningen i samiska inte nått upp till de krav som bland annat sametinget ställer men sedan 2009 har vi i Sverige en tydlig språklag som ska främja minoritetsspråken i Sverige. Att förstå hur det kan vara att leva utan tillgång till det språk som används av myndigheter och som lagar är skrivna på är svårt för många av oss som är uppväxta i Sverige. Under en resa till Nicaragua i början av 2000-talet träffade jag en kvinna som beskrev hur att hon i 60-års åldern fått lära sig att läsa och skriva. Hon beskrev sina känslor när hon för första gången kunde skriva under ett kontrakt, som hon läst och förstått innehållet i, med sitt eget namn. Trots att det var flera år tidigare rann tårarna nerför hennes kinder när hon berättade om det tillfället. Dessförinnan beskrev hon hur hon tidigare satt ett kryss där hennes namn var utskrivet efter att någon muntligt återgett innehållet. Det blev tydligt hur stor påverkan på en människas möjligheter och självkänsla tillgången till ett skriftspråk hade, och något som vi som behöver påminnas om.
Annett Larsson
