Det där barnets skrik….

Många gånger var det lite svårt att sova. Alla obekanta ljud. Grannens gård, fylld med ett gäng hundar som utkämpade bataljer med gatuhundana på utsidan muren. Det blev stundtals till ett öronbedövande oväsen. När hundarna småningom drog sig undan, kunde man ge sig sjutton på att åsnorna började skria, innan det strax före gryningen var dags för böneutroparens sorgsna stämma att leverera dagens första påminnelse om att gud är stor.


Det var vid denna tid strax före morgon jag hörde det där barnets otröstliga skrik. Inte det första skriket jag hörde, men där fanns något som inte lämnade mig ifred och som fick mina sömndruckna tankar att virvla iväg.
Strukturer, var ordet jag funderade kring. Strukturer både i stort som smått. Här ligger jag i min säng, En välmående västerlänning som med turistens ögon försöker tolka det jag ser och hör. Förfasar mig över allt som känns skitigt, äckligt och orättvist. Blir ibland förbannad. Varför gör ni inget åt er omgivning och belägenhet? Ser ni inte hur det ser ut och hur ni har det? Tio meter från mitt sovrumsfönster, på andra sidan vägen finns en bosättning med några hundratal barn och vuxna. Plåt, grenar, brädbitar och plast ska ge husrum och skydd från sol, vind, kyla och regn. Här lever man. Lagar mat, tvättar, arbetar, fostrar barn, föds, växer upp, gifter sig, har fester och lever sitt sociala liv. Man livnär sig bl.a. på skrot och lumpsamlande vilket tydligt kan höras på dagarna när det insamlade delas i fraktioner.
Det var härifrån barnets skrik kom. Kanske inget särskilt dramatiskt eller märkvärdigt alls, men jag tänkte; kan barnet ha fått öroninflammation? Hur gör de då? Det finns väl ingen vårdcentral eller barnmottagning att kontakta? De är ju helt utlämnade åt sig själva, längst ner på samhällsskalan och inget trygghetssystem som ger ens de basala mänskliga rättigheterna något innehåll för dem.
Men varför måste det vara så skitigt överallt? Någon organiserad renhållning såg jag inte till. Liksom jag tidigare sett i Indien verkar renhållningen ske genom att man sopar ut sitt skräp och avfall på gatan. Där vidtar sopsortering av lumpsamlare och fattiga som letar mat och andra rester. Så gör hundar, katter, råttor, kor och getter sin del av arbetet innan fåglarna tar vid. Viktiga fåglar i detta sammanhang är gladorna som svarar för en väsentlig del av denna renhållning. De håller dessutom råttorna och katterna på en viss nivå. Detta system, om än skitigt, hade väl kunnat fungera om allt avfall vore organiskt. Till avfallet har ju tyvärr tillförts plasten under senare decennier, i en numera okontrollerbar omfattning. Fragment av plast i alla färger täcker stora arealer av vägar och byars utkanter och en långsam giftig nedbrytning sker. Vet att plaster och andra miljögifter, tillsammans med höga halter av luftföroreningar från förbränning, just nu håller på att utrota gladorna i den indiska staden Agra. Med allvarliga avfalls och råttproblem som följd. Där pågår ständigt tvättning och underhåll på Taj Mahals vita marmor som angrips allt hårdare.
Men hur får man igång de processer som måste till för att människor ska organisera sig för dessa basala livsvillkor? Kunskap – utbildning. Mötesplatser – arenor för samtal och medvetandegörande. Yrkeskunskaper – minskad fattigdom. Kvävande könsroller – släpp tjejerna (och killarna) fria. Samhälleliga maktstrukturer – facklig och politisk kamp. Javisst, vi jobbar med allt detta. Som del i vårt projekt stödjer vi de positiva krafter som vill verka i denna riktning. Visst, vi har flera exempel från vår verksamhet som tjänar dessa syften. Berättelser där tjej-nätverksgrupper skrivit ihop sig och lyft frågor om miljö och andra viktiga frågor lokalt. Mycket gott så! Blir bara lite nedstämd av magnituden på kvarstående utmaningar.
Några morgnar då jag har varit på väg till kontoret har det suttit små grupper av kvinnor på innergården. Suttit hukande som om dom ville synas så lite som möjligt. Närmast livrädda för att sitta i vägen när jag ska ut. Klädda i mera slitna, inte fullt så färgrika kläder som husets kvinnor. Sades mig att dom brukar komma från omgivningen för att söka få utföra sysslor som kan ge någon peng eller mat. Om så för att få hjälpa till med tvätten eller annan syssla, är man på jakt efter ett påhugg. Att sopa gården från det satans sanddammet som ständigt virvlar i luften är ett av jobben. Detta damm som täcker alla träd och annan växtlighet med ett lager som får löven grå-färgade och ständigt gör att solskenet ses igenom ett gulbrunt filter. Även denna struktur, att vara beroende av någon annans välvilja, blir så tydlig här.
Noterar hur vår husvärd Mir, i sin roll som en slags brukspatron, ständigt är uppvaktad av folk och telefon, kring frågor jag av naturliga skäl inte helt förstår. Nu pågår utbildning av Program Managers och joint PC möte i fyra dagar. Revisorerna är här från Karachi. Alla våra fältbesök ska organiseras. Sexton olika instanser måste meddelas innan vi med poliseskort kan lämna området. Behöver en underskrift här! Åk till stan och ladda wifi-dosan! Måste ha pengar för att köpa grejorna du bad om. Mir, kan du komma till kontoret? Telefonen ringer oupphörligt och vi har hela tiden frågor och önskemål. Mycket klarar vi av via Mirs dotter Annie, men jag har sett hur Mir, flera gånger, rastlöst försökt koncentrera sig, andas ut och släppa ner sina axlar. Utan att helt lyckas.
Upptäcker att Mir också är ”låst” i denna struktur. Har många berättelser om hur han med stort socialt engagemang deltagit kring såväl enskilda anställdas väl och ve, som kring organisationens målsättning och aktiviteter. Han spelar en stor roll. Inte bara för sin stora familj, anställda i organisationen och hushållet och byns skötsel, utan även för grannskapet. Frågar mig fortfarande vilka processer som måste till för att förändra eller utveckla dessa strukturer och om det ens är möjligt. Att vara beroende av varandra är under vissa förutsättningar önskvärt. Men ett förkvävande, ojämlikt beroende är förödande.
Funderade också på varför böneutroparna låter så förtvivlat sorgliga, gråtmilda och ödesmättade. Slog mig en jämförelse med de, visserligen få, radioandakter jag hört och hur påfallande ofta någon med sorgsen darrande stämma läst fram sitt budskap, försäkrande att det det gååår att ha roligt även om man tror på gud. Men snälla, visa det då! Var inte så förtvivlat förtryckande! Var finns glädjen?
Kan fortfarande inte släppa tanken på det där barnets otröstliga skrik, den där morgonen….

Kontakta oss:

Kontaktpersoner:  Postadress:                  E-post: 
   Cecilia Karlsson: 070-508 4365   BLLF Sweden c/o Gunilla Larsson      info@bllf.se
   Britt-Marie Klang: 0510-29795   Kinnekullegatan 31      
      53232 Skara